Stilideal
1800-talet innebar stora förändringar i byggandet genom industrialisering och nya arkitektoniska influenser. Tidigt på seklet dominerade empiren med klassiska proportioner och strama fasader. Under mitten av seklet växte nyklassicismen och senare de så kallade nystilarna – nygotik, nyrenässans och nybarock – fram. Mot slutet av 1800-talet präglades stadsmiljöerna av stenstadens slutna kvarter och rikt utsmyckade fasader, medan landsbygden fortsatt byggde efter traditionella mönster. Stationer, industrier och offentliga byggnader fick en monumental karaktär och arkitektoniska detaljer massproducerades.
Material
Sågverkens expansion efter 1870 möjliggjorde massproduktion av sågade trävaror och standardiserade byggnadsdelar. Trä användes fortfarande i stor utsträckning, särskilt på landsbygden, ofta med stående eller liggande panel. Kärnvirke nyttjades till utsmyckningar och snickerier. Tegel fick en större roll i stadsbebyggelsen, inte bara för brandskydd utan också som fasadmaterial, ibland kombinerat med puts. Under 1880–90-talen blev även natursten och dekorativa järndetaljer vanliga. Industrialiseringen möjliggjorde billigare glasproduktion, vilket gav större fönsterytor.
Tekniker
Timmerhus byggdes fortfarande, men plank- och regelstommar slog igenom, särskilt i stadsmiljö. Massproducerade byggnadsdetaljer som fönster, dörrar, räcken och kakelugnar blev tillgängliga via kataloger. Järnvägens utbyggnad spred nya byggnadsstilar och standardmått över hela landet. I städerna uppfördes putsade stenhus med dekorativa gesimser och ornament, medan på landsbygden kombinerades traditionella former med nya material. Taken täcktes med tegel, plåt eller skiffer, och ventilationen förbättrades genom nya konstruktioner.